Helgen gick fort, som vanligt. Vi har mest umgåtts med vänner samt fixat lite hemma. I lördags var det både gympa och handboll för tjejerna sen var vi nere hos familjen F på fika och prat, och lek för barnen. Kvällen spenderade vi inne hos grannarna med mycket god mat, vin och ännu mer prat. Supertrevligt.

Gårdagen var hemmadag för oss men lekdag för Stora, hon var iväg hos två olika kompisar och lekte. Mannen röjde i garaget och jag och Liten var inne och donade. Putsade några fönster och bytte gardiner men blev sur och gav upp efter det. Måste köpa nya gardiner (hissgardiner) men hittar inga som är tillräckligt breda till våra fönster. Får måttbeställas.

Började även fundera på allt jag vill göra här hemma. Jag är så trött på att det inte är som jag vill ha det. Och vi kan inte byta soffa för vi vet inte hur det kommer bli efter renoveringen, ingen mening att köpa nytt matsalsbord för vi vet inte hur stort vi kommer få se osv osv. Allt hänger ihop och det ena går inte att göra förrän det andra är gjort...ni förstår. Missförstå mig rätt, jag är glad att vi väntade med att renovera köket för vi har ändrat oss tusen gånger sen vi flyttade in, och det är såklart alltid bra att bo in sig. Men det har gått 5 år nu, vi har bott in oss.. Sen har det kommit lite barn och annat emellan med, det är ju klart.

Jag vill bara göra om och fixa iordning. Särskilt när vi gjorde övervåningen och det blev så bra, då vill jag liksom fortsätta. Men jag får hålla mig lite till. I år blir det fokus på ute. Entrén måste fixas till, vi har fortfarande en lastpall som steg utanför dörren. Altan ska byggas, den revs ju ner i och med dräneringen. Så även om vi inte glasar in i år så ska det bli golv och tak. Asfalten ska rivas bort och ersättas med singel, den fördärvades när vi dränerade och går inte att fixa till så den ryker. En stenmur ska upp på framsidan och en stor rabatt ska tas bort. Så vi har att göra. Antar att köksrenoveringen kommer först 2012 kanske.

Jag fattar ju att det är så det är men ibland blir jag bara frustrerad, ni känner säkert igen er.

Så var det helg igen, veckorna rullar på och nu är det bara en vecka kvar tills jag börjar jobba. Häftigt, spännande men väldigt väldigt nervöst, såklart. Har liksom inte haft några tankar på att oroa mig denna veckan så nästa vecka måste jag oroa mig dubbelt, skämt å sido. Men jag fungerar lite så att min hjärna behöver älta runt lite olika scenarier och situationer för att jag inte ska vara så nervös när det väl gäller. Tror säkert att det kommer gå bra, och roligt kommer det bli med men såklart lite pirrigt.

Ska till jobbet nästa vecka och skriva på lite papper, och hälsa på lite folk. Annars ska jag mest träffa kompisar, luncha på stan, umgås med barnen och fixa och dona. Alltså försöka hinna med så mycket som möjligt.

Imorgon blir det gympa och handboll för tjejerna och på kvällen väntar mat och vin inne hos grannarna.

H&M har tydligen fått till ett samarbete med Swedish Hasbeens och kommer i vår att lansera 3 olika modeller i ett antal olika färger. Jag ser detta som en härlig anledning att se fram emot våren. Den 20 april kommer skorna att släppas, och jag antar att man får sitta beredd framför datorn då för skorna lär nog inte komma ut i en butik nära mig. Vet inte vilka av av ovanstående modeller som jag ska slå till på. Det tål att funderas på......

Som om detta inte är nog släpper Swedish Hasbeens snart sin vårkollektion för 2011. Några modeller finns redan att köpa, andra kommer snart. Jag hade kunnat tänka mig vilken som av dessa skor.

Livet går vidare, det gör faktiskt det, mot alla odds. Om än något saktare, tyngre och mer allvarsamt. Men när allt kommer omkring så är människan bra fantastiskt. För vad hon än utses för så reser hon sig upp gång på gång och kämpar vidare. Det är bra häftigt. Hur mycket vi egentligen orkar och hur starka vi faktiskt är. Jag fascineras av alla människor som är med om fruktansvärda saker, olyckliga händelser och tragiska förluster. Ni fortsätter framåt ändå....... Hade jag gjort det? Om det varit jag? Som jag tänker nu så hade jag blivit arg och bitter. Stängt in mig och vägrat träffa någon. Tyckt att livet varit orättvist och skrikit att allt är förstört, det spelar ingen roll vad någon säger eller gör, det blir inte bra ändå. Blivit arg på livet...... Men kanske hade jag med varit stark, kanske hade jag öppnat mig för mina nära och kära. Kanske hade jag med fortsatt framåt. Antagligen hade jag gjort det, för jag är ju en människa och människan är ju stark.

Jaha, vad gör man nu då? När man insett att livet är bra orättvist och grymt. När det känns som om allt tappar sin mening för att livet aldrig mer kommer att återgå till det "normala" för vissa. För mitt i allt detta ska man acceptera. Acceptera är nog det värsta ordet när man pratar om någon som inte längre finns här. Som om man skulle kunna acceptera det? Aldrig, no way. Man lär sig antagligen att leva med det, men hur? Hur gör dem? Klarar dem det? Hade jag klarat det?

Bara jag tänker på det får jag ont, men så får jag även dåligt samvete. För vem är jag att känna såhär, att vara såhär ledsen, det är ju deras sorg. Men jag känner ändå så starkt för dem, lider med dem. Men jag kan bara på håll se på när dem kämpar sig igenom detta med hjälp av sina nära och kära. Vi är många som känner med dem och lider.

Mitt i allt detta funderar jag över vad jag tror på. Jag vet inte, men i sånahär lägen behöver jag något. Så jag väljer att tro på att det finns en plats ditt änglabarnen flyttar. Där alla de barn som inte fick komma till jorden, eller de barn som bara fick vara här nere en kort stund, leker och har roligt. Busar hela dagarna i enda. Där inga sjukdomar finns och ingen oro. Där det bara finns kärlek......

Det hjälper lite........men bara lite.......

Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på er,

det spelar ingen roll hur många ljus jag tänder eller hur många tårar jag fäller. Det spelar ingen roll för vad jag än gör så hjälper det inte.

Det blir inte bättre, han kommer inte tillbaka vad jag än gör för er.

Men jag gör det ändå, jag tänker på er, lider med er,

tänder ljus för er och fäller tårar,

för det är det enda jag kan göra för er.

Idag är ingen rolig dag. Idag är en dag när man undrar vad livet går ut på och vem fan det är som bestämmer egentligen. Vilken är det som styr och ställer och som avgör vilka som får leva eller inte? Hur kan livet vara så grymt? Och hur ska en människa kunna klara av den sorgen? Idag är jag helt tömd på energi. Allt jag skulle gjort får vänta för idag kan jag bara tänka på dem som lider och lida med dem. Jag får ont i hjärtat och ångest över det, om jag känner såhär? Hur känner dem då? Hur klarar dem sig? Hur kan de vakna och gå upp, hur kan de stå och hur ska de orka? Jag fattar inte. Livet är bra jävla orättvist och än en gång blir man påmind om att man inte går säkert. Vad som helst kan hända, när som helst........

Nu är jag äntligen klar med den stora kontorsstädningen och rensning av allt möjligt som lätt hamnar i kontorshörnan. Det är allt från julkort, till bruksanvisningar och sladdar och laddare som ska få en plats. Mycket som ska sparas men som ändå inte behöver stå framme. Vi har ett bra rum i källaren där vi ställer allt som inte får plats här uppe. Gamla pärmar, lampor som inte används, julssaker, ja ni vet. Detta rummet står med på att-göra-listan. En rejäl rensning och städning behövs där nere. Lagerhyllor ska köpas och på dessa ska förvaringslådor från Hammarplast ska upp. Jag hade inte klarat mig utan dessa förvaringslådor. Jag stuvar undan allt i dessa. Kläder som är för små för barnen, leksaker som jag inte vill slänga. Minnessaker, filmer och andra vktiga papper. Så idag vill jag slå ett slag för hammarplast. Dem bringar lite ordning i mitt annars rätt röriga hem.