(vi.sualize.us/)

Då var 1:a advent redan avklarad, och december är snart här. Nu går det fort till jul. Fast denna veckan kommer inte att gå så mycket i julens tecken utan mer i sorgens.

Begravning på fredag och det känns att den kryper nämre. Det som man har kunnat skjuta undan lite innan börjar tränga sig på igen. Göra sig påmind och man måste än en gång ställa sig frågan om det verkligen är sant. För jag tror fortfarande inte på det, utan väntar hela tiden på att någon ska komma och säga att det inte är så. Det blev något fel, han är inte alls borta, utan han finns här hos oss. Därför bävar jag för fredag. Då finns det ingen återvändo. Då är det definitivt att det är sant. Det är så. Han har tagits ifrån oss, och nu får vi leva med det. Hans familj måste lära sig att leva utan sin pappa och man. Hans mamma måste acceptera att hon har överlevt sin son. Vi måste alla gå vidare och skapa oss något nytt.

Det som håller oss uppe och hjälper oss att gå vidare är tanken på att han har det bra nu. Han har kära omkring sig där han finns nu. Han har sin pappa och han har sin lilla flicka. Han är inte ensam. Vart han än befinner sig så är han inte ensam. Vetskapen om detta gör att vi kan somna på kvällarna. Vi vet att någon tar hand om honom och att han har någon att ta hand om. För det är väl det allt handlar om?