Godmorgon världen!

Idag finns det inte utrymme för meningslöst gnäll, obetydliga saker som trötthet eller skrikiga barn. Idag är jag bara tacksam för att jag och mina nära och kära lever och är friska. Att jag har man och två fina friska barn.

Va nämligen inne på Hanna Graafs nya sida Bloggfamiljen och där läste jag att Sabinas kamp mot cancern var över, hon förlorade den. Sabina har bloggat om sin sjukdom på Sabinas kamp och jag har läst den med jämna mellanrum. Men den 31 mars tog det alltså slut. Hon somnade in och lämnade man och två barn efter sig. Ännu en ängel i himlen som fick avsluta sitt liv alldeles för tidigt.

Det är dessa stunder som jag börjar tänka på mitt eget liv och hur oerhört tacksam jag ska vara. Men jag tänker också på hur fruktansvärt skört livet är, och att ingen vet vad som väntar en bakom nästa hörn. Vem är det som säger att vi ska vara förskonade? Att vi ska få leva hela livet ut och vara fullt friska? Dessa tankar skrämmer mig något enormt och det är då ångesten kommer krypande. Oftast kommer det bara fram på natten, men dessa stunder känner jag av den. Min ångest över döden. Jag är så fruktanvärt rädd för den, både för min egen skull och mina nära.

Jag har detta efter min morfar. Han var fruktansvärt rädd för döden, i hela sitt liv. Och även på slutet när han låg och inväntade den. Efter att han dog satt min mormor hos honom i flera timmar för att verkligen se att han hade slutat andas, att han verkligen var borta. Det hade hon lovat honom, för han var även väldigt rädd för att bli begravd levande. Så hon satt där mitt i natten, i flera timmar och bara höll hans hand.

Jag vet att man inte ska tänka på allt hemskt som kan hända. Man kan inte leva så, man måste se det som är här och nu. Men jag kan inte hjälpa det, ibland kommer dem stunderna när jag bara får ångest. Varför skulle jag och mina ha sån tur? Varför ska vi få klara oss? Det finns ju ingen garanti för det.

Det är därför man ska leva här och nu. Ta vara på varje sekund av varje minut. Se varje liten sak för var den verkligen är. Alla vardagssaker som är så små är ju så betydelsefulla.

Fick en gång för länge sedan ett mail från en kille som gått igenom helvetet, men han var ändå så tacksam och såg livet från den ljusa sidan för han levde. Han resonerade som så att om man var trött för att man hade varit uppe hela natten med ett skrikande barn, skulle man vara tacksam för att man hade ett barn att ta hand om. Han vände alla "jobbiga" saker till positiva saker för den enda som betydde något var att man var här och att man hade sina nära och kära.

Och det är ju verkligen ett fint sätt att se det på. Här gnäller man på om trötthet och gnälliga barn. Fan, skärp till dig och va tacksam för att du har barn överhuvudtaget. Det finns många som inte har det.

Det är svårt att leva och tänka så varje dag, det är så lätt att man faller in i vardagslunken och sitt eget. Men det är tur att man med jämna mellarum påminner sig själv om vad som verkligen betyder något. För tyvärr så finns det ju ingen garanti på hur länge man ska få finnas här.

Min uppmaning idag är att fånga dagen.

Lev här och nu.

Lev som om varje dag vore den sista.

Lev och njut!