Jaha, vad gör man nu då? När man insett att livet är bra orättvist och grymt. När det känns som om allt tappar sin mening för att livet aldrig mer kommer att återgå till det "normala" för vissa. För mitt i allt detta ska man acceptera. Acceptera är nog det värsta ordet när man pratar om någon som inte längre finns här. Som om man skulle kunna acceptera det? Aldrig, no way. Man lär sig antagligen att leva med det, men hur? Hur gör dem? Klarar dem det? Hade jag klarat det?

Bara jag tänker på det får jag ont, men så får jag även dåligt samvete. För vem är jag att känna såhär, att vara såhär ledsen, det är ju deras sorg. Men jag känner ändå så starkt för dem, lider med dem. Men jag kan bara på håll se på när dem kämpar sig igenom detta med hjälp av sina nära och kära. Vi är många som känner med dem och lider.

Mitt i allt detta funderar jag över vad jag tror på. Jag vet inte, men i sånahär lägen behöver jag något. Så jag väljer att tro på att det finns en plats ditt änglabarnen flyttar. Där alla de barn som inte fick komma till jorden, eller de barn som bara fick vara här nere en kort stund, leker och har roligt. Busar hela dagarna i enda. Där inga sjukdomar finns och ingen oro. Där det bara finns kärlek......

Det hjälper lite........men bara lite.......