Något som slog mig igår när jag var på föräldragrupp-träff var hur olikt "snacket" var om man jämför med hur diskussionerna gick när jag var mammaledig med stora tjejen. Alla i min nuvarande föräldragrupp har barn sen innan, alla utom en. och de flesta andra som jag träffar har med flera barn.

När jag gick hemma med stora tjejen träffade jag nästan enbart mammor som också precis hade fått sitt första barn.

Okej, vad är det då som är så himla olikt. Jo, allting känns så avslappnat och opretansiöst nu. Det är ingen som försöker vara någon som de inte är eller ha ett mer perfekt liv än de faktiskt har. vi sitter och småklagar lite på hur dåligt småttingarna sover, hur trött man är eller hur jobbigt det faktiskt kan vara med flera barn. ingen har några problem med att visa att det faktiskt kan vara kämpigt. vi vet ju att vi alla älskar våra liv och våra barn ändå. ingen är rädd för att lämna ut sig.

min uppfattning från när jag gick hemma med stora tjejen var att ingen vågade "klaga". allt skulle vara så bra. barnen sov bra, åt bra, ingen var trött eller tyckte det var mycket. det var precis som om man inte vågade berätta för då skulle vi andra tro att dem inte var nöjda med sitt liv, sin familj, sitt barn. att dem inte älskade sina barn lika mycket. och jag kan säg att jag var precis likadan. min stora tjej hade en tuff start i sitt liv. hon blev antagligen väldigt påverkad av den jobbiga förlossningen och det märktes på henne en tid efteråt. hon var en väldigt orolig liten bebis, hon skrek mycket och var inte nöjd. detta gjorde ju att jag blev nervös och orolig vilket i sin tur påverkade henne igen. det blev som en ond cirkel.

hade jag fått henne som ett andra barn hade hon kanske blivit mycket lugnare för nu är man så mycket tryggare i sig själv. men ialla fall så berättade jag nog inte detta för så värst många. det var ju ingen annan som sa något om hur jobbigt det kunde va. så jag höll nog god min för det mesta och kämpade på, i det tysta. ville liksom inte vara sämre än någon annan. alla andra kunde vara iväg var och varannan dag och hitta på saker, då kunde väl jag med det. fast jag tyckte det var jobbigt. så höll jag på ett tag tills jag insåg att det inte gick. eller min mamma sa till mig att jag inte kunde hålla på så. alla får ju olika "krävande" barn och man kan inte göra saker bara för att andra kan det, man måste känna efter själv. hon sa;  du vet ju inte hur dom andra mår när dem kommer hem. och det satte sig i mitt huvud. eftersom vi inte pratade om sånt så visste jag ju faktiskt inte hur de andra mådde. dom kanske inte heller alltid tyckte det var så lätt.

efter 4, 5 månader vände det ialla fall för vår del och vår lilla tjej blev en väldigt glad och tålmodig tjej. och det var kanske först då som jag kunde börja prata om att det hade varit tufft i början. jag insåg då att jag också hade blivit påverkad av förlossningen och mått dåligt av den utan att veta om det. och det var en rätt skön insikt att komma till.

men det är därför jag tycker det är så skönt denna gången. jag kan säga om något är jobbigt och veta att det inte är någon som tvivlar på kärleken till mina barn eller familj för den sakens skull.

denna gången har jag iofs haft turen att få en liten flicka som har varit nöjd och glad från första stund. men det kanske beror mer på mig än på henne. och hade förstagångs-mammor vågat prata mer om det jobbiga så kanske man hade kunnat bli lite tryggare i sig själv och hade på så sätt påverkat bebisen positivt. för man blir ju säkrare på sig själv om man vet att dem andra också tycker att det är jobbigt ibland.