å äntligen fredag, älskar denna dagen. vi tar ledigt från dagis så att vi kan sova så länge som vi bara orkar (ja barnen alltså, jag hade orkat längre) sen går vi omkring och myser i våra pyjamaser. idag har vi tänt ljus och bara njuter av att slippa stressa iväg. fredag är även den dagen som flickorna går på sim, och detta betyder att mannen kommer hem tidigare från jobbet för att va med. lilltjejen går på babysim först och efter det är det storans tur, hon går på minisim. helt supermysigt är det att bada med dem, jag och mannen turas om att bada varannan gång. idag är det min tur!!!! då står mannen beredd med kamera och videokamera för att föreviga.

och det är ju så kul att titta tillbaka på det man filmat, bilder i all ära men den där riktiga känslan man hade i ögonblicket går inte att förnimma med en bild, för det behöver man filmen. så man får höra alla ljuden och se alla rörelserna. jag älskar att titta tillbaka på filmerna från när stora tjejen var mindre och höra hennes mysiga röst, den som först bara kunde jollra och da-da-da för att sen ropa på ma-ma. man glömmer så lätt och tiden går så fort, så med filmer bevarar man dem stunderna och med hjälp av dem så är det lättare att plocka fram alla minnena ur hjärtat igen, känna känslan, lukterna och smaken och lyckan.

storskrutten är ingen liten längre, ingen bebis, vi som nyss satt med henne i famnen och strök henne över kinden, som gick runt med henne om kvällarna för att lindra hennes magont, som vi fick dra i barnvagnen, gata upp och gata ner för att sömnen skulle vilja infinna sig, som tog sina staplande steg mellan oss och skrek av förtjusning när det lyckades. nej, hon är ingen liten längre, hon är en "stor" flicka nu, en flicka som går på stora avdelningen på dagis, som övar på att räkna, som har en vilja av järn och stål (vilket hon iofs alltid haft) som pratar, och pratar oavbrutet, en flicka som ska sluta med nappen, som vill ha en lekstuga, som ska lära sig att cykla, som älskar att måla med sina tuschpennor, och som vill måla naglarna när mamma gör det.

nu är det lillskruttens tur att börja ta sina första staplande steg, det är hon som ska lära sig ropa på ma-ma och pa-pa, som brottas med täcket och kudden när sömnen inte vill infinna sig. men det går fort, och snart är även hon en "stor" liten tjej. därför måste vi leva i nuet, ta vara på vardagen och det lilla. det var mitt nyårlöfte i år, att leva i nuet, och det gör jag, jag njuter varje dag av min familj och tackar min lyckliga stjärna att just jag fick bli en del av detta.